Chicago på Kulturhuset Stadsteatern

Utåt sett är detta en mycket vacker musikal; scenografi, koreografi, kostymer, smink och hår är otroligt snygga. Sången, musiken och shownumren är också de fantastiskt bra. Även de två kvinnliga huvudrollerna Sharon Dyall och Lisa Nilsson gör fenomenala insatser, trots att jag egentligen tycker de båda är lite för gamla för rollerna som vaudeville och varieté artisterna tillika mörderskorna Velma Kelly och Roxie Hart.

Vad jag har förstått så har de strukit en hel del dans, i alla fall om man jämför med spelfilmen som kom 2002 med Renée Zellweger och Catherine Zeta-Jones i huvudrollerna. Men jag tycker absolut inte att det känns så, utan även ensemblen bjuder på många strålande dansnummer. Ytterligare ett namn i ensemblen jag vill nämna är Fredrik Lycke som Roxies man ”Mr Cellophane” Amos Hart, som är en av de få rollkaraktärer som är helt ärlig föreställningen genom och som man verkligen berörs av.

Precis som i musikalen ”Cabaret” är dock detta en musikal där ytan och showen är roligare än själva handlingen. Med det menar jag att låtarna och dansnumren fungerar lika bra utan själva handlingen, för de är såpass bra i sig själva. Båda musikalerna är dessutom skrivna John Kander och Fred Ebb, så att det går att hitta mer än en likhet mellan de båda musikalerna kanske inte är så konstigt.

”All that jazz”, ”Cell Block Tango”, ”When You’re Good to Mama”, ”All I Care About” , ”We Both Reached for the Gun”, ”Roxie”, ”My Own Best Friend”, ”Mr. Cellophane”, ”Razzle Dazzle” och ”Nowadays/Hot Honey Rag” är bara ett fåtal av de kända låtar som denna musikal innehåller. Och jag tror många känner igen låtarna bara genom att höra inledningen eller vampen.

Precis som i ovannämnda ”Cabaret” så ligger show, sång och dansnumren lite utanför själva handlingen, liksom i en dröm eller fantasi och jag tror det är här musikalen brister något för mig. Jag vill antingen ha 100% realism eller 100% fantasi. Jag tror de hade vunnit på att ha en tydligare gräns mellan att detta är verklighet och detta är fantasi eller dröm. För inte ens på 20-talet så hade de så snygga kläder i fängelset.

Jennie Backman 2014-11-05.
Biljetter: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Evenemang/Chicago/
Fotograf: Petra Hellberg och Carl Bengtsson.