Momo eller kampen om tiden på Kulturhuset Stadsteatern

Jag läste boken Momo eller kampen om tiden – som pjäsen är byggd på, som 9-åring, tyvärr förstod jag inte alls handlingen på den tiden, men sedan läste jag om den som 12-åring och då förstod jag helt plötsligt berättelsen.

Med detta vill jag säga att 7-års gränsen på Kulturhuset Stadsteatern är alldeles för låg. Barnen kan inte ta till sig det som händer på scen och förstår inte varför saker och ting sker. Många barn i publiken på premiären teaterviskade till sina föräldrar och frågade om och om igen vem är det, vad är det som händer nu, varför gör han så och jag tror inte att alla barn kan ha varit första gångs besökare

Första akten var väldigt seg, det hände inte mycket, utan folk stod mest och pratade. Dialog efter dialog, monolog efter monolog. Ett undantag var Beppo Gatsopares (Göran Forsmark) sång och dansnummer med sin sopborste. Jag trodde föreställningen skulle innehålla mycket mer musik, sång och dans då Adam Fietz och Tomas Andersson Wij är inblandade.

Jag saknade dessvärre också mycket av sagoberättandet, leken och fantasin som ändå är grundstommen i Momo. Jag tycker också de kunde använt sig mer av barnstatisterna i föreställningen, i stället för att bara berätta vad barnen gjort eller gör i staden eller på barninlämningen. Detta hände flera gånger i föreställningen att man bara fick höra att det här eller det där hade hänt i stället för att visa upp det, vilket jag ändå tycker är teaterns grundmening.

Det var tråkigt många osålda biljetter till premiären och efter paus blev det trist nog ännu fler tomma stolar i salongen.

Andra akten blev mycket bättre, handlingen drogs upp i tempo, Momo själv blev delaktig och historien fördes framåt. I andra akten kom även favoritfigurerna Kassiopeia och Mäster Tid med (Åke Lundqvist och Sten Ljunggren). I andra akten fick också Momo sjunga en väldigt vacker sång och man upptäckte vilken otroligt fin sångröst Polly Kisch har

Om det nu kändes som om första akten aldrig skulle ta slut, så var det tvärt om med andra akten. Slutet forcerades på alldeles för fort, upplösningen blev ett antiklimax och så var föreställningen helt plötsligt slut.

Jennie Backman 2015-08-23

Fotograf: Petra Hellberg. Illustratör Lina Bodén.

Av: Michael Ende
Regi: Allan Svensson
Dramatisering: Anneli Mäkelä
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Gyllenhoff
Ljus: William Wenner
Kompositör: Adam Fietz
Sångtexter: Tomas Andersson Wij
Koreografi: Magnus Borén
Mask: Ulrika Ritter

Momo – Polly Kisch
Gigi – Per Sandberg
Beppo – Göran Forsmark
Mäster Tid – Sten Ljunggren
Kassiopeia – Åke Lundqvist
Fusi – Mats Qviström
Nino – Jan Mybrand
Nicola – Ralph Carlsson
Liliana – Lena B Eriksson
Agent BLW – Morten Løvstrøm Olsen
Agent XYQ – Lars Göran Persson
De gråas ledare – Lars Edström
Grå man 1 – Kristofer Kamiyasu
Grå man 2 – Patrik Hont
Grå man 3 – Anders Johannisson
Grå man 4 – Joakim Sædén

Hemsida och biljetter: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Pjaser/2015/Momo-eller-kampen-om-tiden/

Intervju med skådespelaren Allan Svensson som regisserar Momo och kampen om tiden: http://www.svtplay.se/klipp/3192412/allan-svensson-sin-nya-pjas