Minst En Gång I Veckan

Minst En Gång I Veckan

Jag förstår att det känns frestande att låta en historia om en cirkusartist berättas av cirkusartister, men problemet är att man här har ett otydligt förhållningssätt. Det är grumligt om man är en trupp som visar upp en sorglig historia, som en slags vandrande Commedia dell’arte-grupp, eller om man är sina roller, och det yttre bara är en slags inramning, ett formspråk utan dramaturgiska konsekvenser, lite som Ronny Danielssons vitvarumusikaler, där karaktärerna i CATS skulle kunna befinna sej i en swimmingpool, utan att någon av rollerna ens är medveten om att de är blöta.

Läs mer om saken här