Big Fish på Uppsala Stadsteater

Big Fish är byggd på boken av Daniel Wallace och filmen i regi av Tim Burton med samma namn. Musikalen har tidigare satts upp på Broadway (2013), London (2017) och Sydney (2017).

180926_StephanieFScholz_BigFishPoster_1000.jpg
© Stephanie F. Scholz

Big Fish är en mycket fantasifull och färgsprakande musikal. I huvudrollerna ser vi Gustav Levin som den åldrande Edward Bloom och Daniel Engman, som den yngre versionen av samma roll. Även Lucas Krüger har stor betydelse som Edwards son Will Bloom. Den yngre versionen av Will delas varannan föreställningen av de unga pojkarna Isak Tenstam och Oskar Laier.

Daniel Engman och Lucas Krüger har båda väldigt starka röster och även om de inte har några scener tillsammans, då de tillhör olika generationer i föreställningen, så är de mycket trovärdiga som far och son.

Regin av Ronny Danielsson, kostymen av Sylva Hanáková och scenografin av Martin Chocholousek är väldigt kreativ och fantasirik. Andrew Lippas sånger och texter i översättning av Adde Malmberg får en på mycket gott humör. Detta är i överlag en mycket positiv föreställning, en riktig feel good musikal, som man lämnar med ett leende på läpparna.

Det är tio föreställningar kvar innan den sista föreställningen den 13 april, så missa inte detta glädjepiller till föreställning.

Jennie Backman 2019-03-29

Biljetter: https://uppsalastadsteater.se/big-fish/

Foto: Micke Sandström

Hugh och Nancys många världar i regi av Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne

© Klara G

Ibland är det bra att man sänker sina förväntningar till lägsta möjliga, för då blir man snarare positivt överraskad än tvärt om. Visst jag kan hålla med om att den var lite för lång och att andra akten var dramaturgiskt alldeles för lång.

Jag skulle kanske inte kalla Hugh och Nancy en musikal utan snarare en musikteater. Jag anser att pjäsen skulle klara sig bättre utan just musikalnumren, men jag förstår om man rollsätter Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg att man åtminstone vill ha några sångnummer där de får glänsa. Men annars är musik och sångnumren inte direkt minnesvärda.

Man får heller inte glömma att detta faktiskt är en Dramaten pjäs och inte en musikal på en privatteater, så den innehåller väldigt mycket dialoger och monologer. I detta fall mycket mongoler om parallella världar och politik, vilket jag som publik tyvärr varken är värst insatt eller intresserad av och därför har svårt att hänga med i.

Både Helen och Vanna briljerar båda i dubbelrollen som Nancy, men den som verkligen får visa på tungt skådespeleri är Emma Brommé som dottern Liz. Hon får spela ut hela sitt register från glad till ledsen, från arg till galen, från alkoholpåverkad till nedknarkad.

Varför Nancy inte lämnar Hugh kan man fundera över? Han bryr sig inte speciellt mycket om sin fru eller barn, det är endast hans jobb och resor som betyder något och han är till och med otrogen. Pjäsen börjar på ett sent 50-tal, men avslutas på ett tidigt 80-tal och även om hemmafruar inte lämnade sina män på 50-talet, så fanns det inget som hämmade dem på frigjorda 60 eller 70-talet.

Sedan vad pjäsen egentligen vill säga, förutom att berätta om Hughs liv vet jag inte? Han är missunnsam mot hela sin familj och verkar inte alls vara en så värst sympatisk person eller någon som vare sig är eller vill bli ihågkommen. Att Nancy var så väldigt ensam att hon framkallade en fantasikopia av sig själv är egentligen bara tragiskt och visar inte alls på att parallella världar existerar i verkligheten.

Scenografin med Hugh och Nancys hem i en vägglös snurrande kub var däremot jättesnyggt, praktiskt och tidsbesparande vid scenbyten. En av de mest tragikomiska scenerna i föreställningen är när familjen efter Hughs död följer hans önskan och dumpar hans aska i en soptunna. Jag säger inte att denna föreställning är värd att dumpas i en soptunna, men den kommer nog tyvärr inte vara mer minnesvärd och ihågkommen än Hugh och Nancys Everetts liv.

Spelas t o m 2019-05-29 på Elverket: https://www.dramaten.se/repertoar/hugh-och-nancy/

Jennie Backman 2019-03-23

Foto: Sören Vilks.