RECENSION | Les Misérables (filmen 2012)

Det var i början av 80-talet som den brittiske producenten Cameron Mackintosh fick ett tips om en fransk musikal, signerad Claude-Michel Schönberg, Alain Boublil och Jean-Marc Natel. Den hade spelats på Palais des Sports i Paris i tre månader och därefter lagts ner. Musikalen hette Les Misérables, byggd på manusförfattaren och poeten Victor Hugos berömda succéroman med samma namn. Mackintosh tog musikalen till London med hjälp av The Royal Shakespeare Company och vad som sedan följde var ett historiskt fenomen utan dess like; i raden av brittiska konceptmusikaler som Cats, Phantom Of The Opera och Miss Saigon rönte Les Misérables stora framgångar i västvärlden. Publiken tog ”Les Mis” till sina hjärtan och kritikerna förbättrade med tiden sina recensioner. Idag har John Cairds och Trevor Nunns scenversion setts av fler än 60 miljoner människor i 42 länder.

När nu Cameron Mackintosh tagit en av tidernas största musikalsuccéer till vita duken har han ställts inför en rad utmaningar. En av dem var att tvätta bort det fastgrodda teaterdammet från varumärket, en annan den sviktande trovärdigheten som så ofta förekommer i musikalfilmer.

Cameron Mackintosh har anlitat ingen mindre än Oscars-vinnande regissören Tom Hooper (The King’s Speech) som otroligt nog lyckas göra något helt nytt av en musikal som spelats på teaterscener i snart tre decennier. I en intervju säger Hooper att ett av hans främsta krav för att regissera filmen var att all sång skulle sjungas live vid inspelningen och inte spelas in i förväg. Det visar sig nu att det var ett mycket intelligent drag som på många sätt lyfter filmen till högre höjder än scenversionen. Att skådespelarna själva får göra sina tolkningar genom att bestämma intonationer och tempon är oerhört viktigt för trovärdigheten och eftersom ingen mimar känner jag inte en endaste gång att sången känns obekväm eller påklistrad.

Hugh Jackman gör en enastående tolkning av huvudrollen Jean Valjean, en fransk bonde som suttit 19 år i fängelse för att en gång ha stulit en limpa bröd till en svältande släkting. Låt mig här klargöra att Jackman ÄR Les Misérables. Hans prestation gjuter fundamentet till hela filmen och han visar skickliga prov på fantastisk skönsång i hela sin höjd och bredd i kombination med ett enastående och  rysningsframkallande skådespeleri. En av hans mest gripande scener utspelas i biskopens kloster där Valjean bestämmer sig för att bryta sin villkorliga frigivning och starta ett nytt liv. Alla tidigare tolkningar av rollen framstår plötsligt som bleka förlagor.

Även Anne Hathaway som spelar Fantine, mor till Cosette (Amanda Seyfried) som senare adopteras av Valjean efter att Fantine dött i hans armar, hittar rätt med sin karaktär. Hathaway blåser liv i den kanske största hiten ”I dreamed a dream” på ett suveränt sätt; ”bräckligt och uppgivet, som en kvävd klagan långt från all beltingsång jag hört från scenerna…” som min kollega Ivan Valencia sammanfattar henne efter pressvisningen. Och jag håller förstås med; Hathaway levererar en stark tolkning över förväntan. Musiken är vackert orkestrerad med nya arrangemang men märks betydligt mindre än i scenversionen. Den flätas ihop med handlingen på ett naturligt sätt och bekräftar åter igen att Hoopers val att låta solisterna leda musiken istället för tvärtom är genialiskt.

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter står för de enda humoristiska inslagen som tjuvarna Monsieur och Madame Thénadier som här görs lite mer nedtonade än i scenversionen och med lite mer filmduksfiness. Marius, som spelas av Eddy Redmayne, och Éponine, spelad av Samantha Barks, har kanske filmens vackraste röster och är otroligt proffsiga och säkra i sina tolkningar. En stor besvikelse är Amanda Seyfried (Mamma Mia!) som olyckligt nog inte övertygar som vuxna Cosette, med sin svaga och irriterande vibratostämma. Men betydligt väsentligare är att filmens andra stora affischnamn Russell Crowe tyvärr misslyckas kapitalt med sin tolkning av polisinspektör Javert. Hans nyanslösa och tafatta sång som tyvärr inte håller, ställer sig i vägen för hans rollprestation och det blir många gånger pinsamt att höra honom sjunga exempelvis vackra ”Stars”.

Sammantaget är filmen Les Misérables en viktig och oundviklig utveckling av musikalfilmen, om inte en milstolpe i musikalfilmshistorien. Med nya tekniker som dataanimering och inspelningsmetoder som att lägga på orkester i efterhand, har Hooper vågat lyfta genren till en ny nivå och lyckats undvika att det blir filmad teater av en annars så komplicerad och dramatisk handling. För i filmen Les Misérables står det miserabla dramat i fokus. Den är också mindre grovhuggen och betydligt mer detaljrik än scenversionen eftersom vi äntligen får komma karaktärerna riktigt nära; många av sångnumren är intensiva närbilder med rinnande tårar och droppande snor och svett, ofta i grått smattrande regn och skitiga parismiljöer. Jag får en känsla av att Victor Hugo hade gillat den här autentiska filmatiseringen. Les Misérables är ett mästerverk, mycket tack vare en svårslagen rollbesättning, som är ett måste för såväl den oinvigde som för musikalälskaren. Gå omedelbart och se den!

Av Thomas Flores
MusikalNet