Cabaret på Uppsala Stadsteater

Cabaret på Uppsala Stadsteater av Fred Ebb & John Kander med manus av Joe Masteroff efter Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin.

Med enbart fem återstående föreställningar av Cabaret kom jag äntligen i väg till Uppsala Stadsteater. Föreställningen hade premiär den första mars och har sedan dess spelat för utsålda hus. Även igår var Stora salongens 550 platser fullsatta på den tjugonde uppsättningen av Cabaret i Sverige sedan 1968.

Efter en rafflande början med ”Willkommen, bienvenue, welcome” och en mycket vig konferencier i Oscar Pierrou Lindéns kropp, fick föreställningen tyvärr brytas mitt i nyårsfesten på Kit Kat Club pga ljudtekniska problem. Efter en extra paus på tjugo minuter kunde showen fortsätta och vilken show det blev. Jätteduktiga, kunniga och viga dansare i flertalet nummer, ingen nämnd, ingen bortglömd.

Att Sarah Dawn Finer kan sjunga vet alla, så det var ingen större överraskning. De flesta av hennes framträdanden som Sally Bowles var dock nedtonade och innehöll inte alls så mycket dans eller show som det brukas. Men den största behållningen med Sarah under denna musikal var ändå hennes skådespel. Jag såg Sarah senast i RENT och Godspell 2002 och det har hänt mycket på dessa elva år.

Som jag nämnde tidigare är det en mycket mer nedtonad Sally, men därmed mycket mer djup och mindre yta på scenpersonligheten. I stället för att bara se den endimensionella, glada, naiva, blåögda flickan som alltid vill ha kul, så ser man här den vuxna och komplexa kvinnan som själv väljer hur hon vill eller inte vill leva sitt liv. Här märker man också hur Sallys ständiga festande och partande drar ner henne i en mer och mer negativ spiral. Men Sally hade mer än gärna fått glänsa i ett eller två nummer till; tex i den klassiska ”Mein Herr”.

Showen, dansen och ytan bjöd i stället konferenciern och ensembledansarna på i sina fantastiska cabaretnummer. En av de få sakerna som jag har att anmärka på att de i stället för att avsluta första akten med den nazistisk undertonande och patriotiska nationalhymnen ”Tomorrow Belongs to Me”, valde att avsluta med ett gladare shownummer med Kit Kat Boys & Girls. Vanligtvis så ger hymnen en besk smak i munnen, en smak på vad som senare ska komma i den mycket mörkare och dystrare andra akten.

Tre personer som jag också borde nämna är Babben Larsson, Gustav Levin och Linda Kulle som spelade Fräulein Schneider, Herr Scheultz och Fräulein Kost. Babben och Gustav spelade det äldre kärleksparet med fin värme och trygghet, båda har dessutom fina sångröster. Linda Kulle gick från att vara en desperat prostituerad till att bli ett obehagligt nazistiskt kuttersmycke.

Denna version av Cabaret var mycket mer grå, skitig och obehaglig än vad många andra versioner av musikalen törs vara. Speciellt i den andra akten så är nazismen aldrig långt borta och de fina shownumren förvandlas mer än en gång till antydda högerextrema, antisemitiska och fascistiska händelser.

En av de större skillnaderna var annars att det var Sally som sjöng den tidigare strukna sången ”I Don’t Care Much” som i de versioner den är med i sjungs av Konferenciern. Men i detta sammanhang som låten hamnade i Ronny Danielssons regi så fungerade det över förväntan. Den starkaste låten och framträdandet är annars Sally Bowles ”Cabaret”, som aldrig tidigare har framförts på detta sätt, med en sådan förtvivlan, sorgsenhet och desperation. Låten spelas till att börja med i moll för att sedan stiga mer och mer i takt med Sallys onykterhet och desperation i att vara glad och att livet borde vara en cabaret.

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles i

Översättare: Rikard Bergqvist
Regi: Ronny Danielsson
Koreografi: Roger Lybeck
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Lena Lindgren
Musikaliskt ansvarig: Joakim Hallin
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Angelica Ekeberg
Förlag: Förlag Nordiska ApS.

Rollista:
Sally Bowles: Sarah Dawn Finer
Cliff Bradshaw: Francisco Sobrado
Konferencier: Oscar Pierrou Lindén
Fräulein Schneider: Babben Larsson
Herr Schultz: Gustav Levin
Ernst Ludwig: Eli Ingvarsson
Fräulein Kost: Linda Kulle
Maximilian von Heune: Logi Tulinius
Bobby/Tulltjänsteman/m fl: Stefan Clarin
Fritz: Karim Carlsson
Kit Kat Boys & Girls/m fl:  Karim Carlsson, Kitty Chan, Camilo Ge Bresky, Kristina Lindgren, Martin Redhe Nord, Paula Santa Eufemia, Logi Tulinius.
Kapellmästare: Mikael Skoglund
Musiker: Svante Söderqvist, Calle Rasmusson, Jan Levander

Jennie Backman 2014-05-25

Biljetter: http://www.uppsalastadsteater.se/cabaret/

http://www.svtplay.se/klipp/1951364

http://www.svtplay.se/klipp/1972669

Jackman & Hooper tar Les Misérables till svindlande höjder

RECENSION | Les Misérables (filmen 2012)

betyg_5_musikalnet

Det var i början av 80-talet som den brittiske producenten Cameron Mackintosh fick ett tips om en fransk musikal, signerad Claude-Michel Schönberg, Alain Boublil och Jean-Marc Natel. Den hade spelats på Palais des Sports i Paris i tre månader och därefter lagts ner. Musikalen hette Les Misérables, byggd på manusförfattaren och poeten Victor Hugos berömda succéroman med samma namn. Mackintosh tog musikalen till London med hjälp av The Royal Shakespeare Company och vad som sedan följde var ett historiskt fenomen utan dess like; i raden av brittiska konceptmusikaler som Cats, Phantom Of The Opera och Miss Saigon rönte Les Misérables stora framgångar i västvärlden. Publiken tog ”Les Mis” till sina hjärtan och kritikerna förbättrade med tiden sina recensioner. Idag har John Cairds och Trevor Nunns scenversion setts av fler än 60 miljoner människor i 42 länder.

lesmis_hugh_jackmanNär nu Cameron Mackintosh tagit en av tidernas största musikalsuccéer till vita duken har han ställts inför en rad utmaningar. En av dem var att tvätta bort det fastgrodda teaterdammet från varumärket, en annan den sviktande trovärdigheten som så ofta förekommer i musikalfilmer.

Cameron Mackintosh har anlitat ingen mindre än Oscars-vinnande regissören Tom Hooper (The King’s Speech) som otroligt nog lyckas göra något helt nytt av en musikal som spelats på teaterscener i snart tre decennier. I en intervju säger Hooper att ett av hans främsta krav för att regissera filmen var att all sång skulle sjungas live vid inspelningen och inte spelas in i förväg. Det visar sig nu att det var ett mycket intelligent drag som på många sätt lyfter filmen till högre höjder än scenversionen. Att skådespelarna själva får göra sina tolkningar genom att bestämma intonationer och tempon är oerhört viktigt för trovärdigheten och eftersom ingen mimar känner jag inte en endaste gång att sången känns obekväm eller påklistrad.

Hugh Jackman gör en enastående tolkning av huvudrollen Jean Valjean, en fransk bonde som suttit 19 år i fängelse för att en gång ha stulit en limpa bröd till en svältande släkting. Låt mig här klargöra att Jackman ÄR Les Misérables. Hans prestation gjuter fundamentet till hela filmen och han visar skickliga prov på fantastisk skönsång i hela sin höjd och bredd i kombination med ett enastående och  rysningsframkallande skådespeleri. En av hans mest gripande scener utspelas i biskopens kloster där Valjean bestämmer sig för att bryta sin villkorliga frigivning och starta ett nytt liv. Alla tidigare tolkningar av rollen framstår plötsligt som bleka förlagor.

lesmis_anne_hathawayÄven Anne Hathaway som spelar Fantine, mor till Cosette (Amanda Seyfried) som senare adopteras av Valjean efter att Fantine dött i hans armar, hittar rätt med sin karaktär. Hathaway blåser liv i den kanske största hiten ”I dreamed a dream” på ett suveränt sätt; ”bräckligt och uppgivet, som en kvävd klagan långt från all beltingsång jag hört från scenerna…” som min kollega Ivan Valencia sammanfattar henne efter pressvisningen. Och jag håller förstås med; Hathaway levererar en stark tolkning över förväntan. Musiken är vackert orkestrerad med nya arrangemang men märks betydligt mindre än i scenversionen. Den flätas ihop med handlingen på ett naturligt sätt och bekräftar åter igen att Hoopers val att låta solisterna leda musiken istället för tvärtom är genialiskt.

Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter står för de enda humoristiska inslagen som tjuvarna Monsieur och Madame Thénadier som här görs lite mer nedtonade än i scenversionen och med lite mer filmduksfiness. Marius, som spelas av Eddy Redmayne, och Éponine, spelad av Samantha Barks, har kanske filmens vackraste röster och är otroligt proffsiga och säkra i sina tolkningar. En stor besvikelse är Amanda Seyfried (Mamma Mia!) som olyckligt nog inte övertygar som vuxna Cosette, med sin svaga och irriterande vibratostämma. Men betydligt väsentligare är att filmens andra stora affischnamn Russell Crowe tyvärr misslyckas kapitalt med sin tolkning av polisinspektör Javert. Hans nyanslösa och tafatta sång som tyvärr inte håller, ställer sig i vägen för hans rollprestation och det blir många gånger pinsamt att höra honom sjunga exempelvis vackra ”Stars”.

Sammantaget är filmen Les Misérables en viktig och oundviklig utveckling av musikalfilmen, om inte en milstolpe i musikalfilmshistorien. Med nya tekniker som dataanimering och inspelningsmetoder som att lägga på orkester i efterhand, har Hooper vågat lyfta genren till en ny nivå och lyckats undvika att det blir filmad teater av en annars så komplicerad och dramatisk handling. För i filmen Les Misérables står det miserabla dramat i fokus. Den är också mindre grovhuggen och betydligt mer detaljrik än scenversionen eftersom vi äntligen får komma karaktärerna riktigt nära; många av sångnumren är intensiva närbilder med rinnande tårar och droppande snor och svett, ofta i grått smattrande regn och skitiga parismiljöer. Jag får en känsla av att Victor Hugo hade gillat den här autentiska filmatiseringen. Les Misérables är ett mästerverk, mycket tack vare en svårslagen rollbesättning, som är ett måste för såväl den oinvigde som för musikalälskaren. Gå omedelbart och se den!

Av Thomas Flores
MusikalNet