Momo eller kampen om tiden på Kulturhuset Stadsteatern

Jag läste boken Momo eller kampen om tiden – som pjäsen är byggd på, som 9-åring, tyvärr förstod jag inte alls handlingen på den tiden, men sedan läste jag om den som 12-åring och då förstod jag helt plötsligt berättelsen.

Med detta vill jag säga att 7-års gränsen på Kulturhuset Stadsteatern är alldeles för låg. Barnen kan inte ta till sig det som händer på scen och förstår inte varför saker och ting sker. Många barn i publiken på premiären teaterviskade till sina föräldrar och frågade om och om igen vem är det, vad är det som händer nu, varför gör han så och jag tror inte att alla barn kan ha varit första gångs besökare

Första akten var väldigt seg, det hände inte mycket, utan folk stod mest och pratade. Dialog efter dialog, monolog efter monolog. Ett undantag var Beppo Gatsopares (Göran Forsmark) sång och dansnummer med sin sopborste. Jag trodde föreställningen skulle innehålla mycket mer musik, sång och dans då Adam Fietz och Tomas Andersson Wij är inblandade.

Jag saknade dessvärre också mycket av sagoberättandet, leken och fantasin som ändå är grundstommen i Momo. Jag tycker också de kunde använt sig mer av barnstatisterna i föreställningen, i stället för att bara berätta vad barnen gjort eller gör i staden eller på barninlämningen. Detta hände flera gånger i föreställningen att man bara fick höra att det här eller det där hade hänt i stället för att visa upp det, vilket jag ändå tycker är teaterns grundmening.

Det var tråkigt många osålda biljetter till premiären och efter paus blev det trist nog ännu fler tomma stolar i salongen.

Andra akten blev mycket bättre, handlingen drogs upp i tempo, Momo själv blev delaktig och historien fördes framåt. I andra akten kom även favoritfigurerna Kassiopeia och Mäster Tid med (Åke Lundqvist och Sten Ljunggren). I andra akten fick också Momo sjunga en väldigt vacker sång och man upptäckte vilken otroligt fin sångröst Polly Kisch har

Om det nu kändes som om första akten aldrig skulle ta slut, så var det tvärt om med andra akten. Slutet forcerades på alldeles för fort, upplösningen blev ett antiklimax och så var föreställningen helt plötsligt slut.

Jennie Backman 2015-08-23

Fotograf: Petra Hellberg. Illustratör Lina Bodén.

Av: Michael Ende
Regi: Allan Svensson
Dramatisering: Anneli Mäkelä
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Maria Gyllenhoff
Ljus: William Wenner
Kompositör: Adam Fietz
Sångtexter: Tomas Andersson Wij
Koreografi: Magnus Borén
Mask: Ulrika Ritter

Momo – Polly Kisch
Gigi – Per Sandberg
Beppo – Göran Forsmark
Mäster Tid – Sten Ljunggren
Kassiopeia – Åke Lundqvist
Fusi – Mats Qviström
Nino – Jan Mybrand
Nicola – Ralph Carlsson
Liliana – Lena B Eriksson
Agent BLW – Morten Løvstrøm Olsen
Agent XYQ – Lars Göran Persson
De gråas ledare – Lars Edström
Grå man 1 – Kristofer Kamiyasu
Grå man 2 – Patrik Hont
Grå man 3 – Anders Johannisson
Grå man 4 – Joakim Sædén

Hemsida och biljetter: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Pjaser/2015/Momo-eller-kampen-om-tiden/

Intervju med skådespelaren Allan Svensson som regisserar Momo och kampen om tiden: http://www.svtplay.se/klipp/3192412/allan-svensson-sin-nya-pjas

Ronja Rövardotter på Kulturhuset Stadsteatern

Denna version av Ronja Rövardotter ser inte ut som någon annan version av Ronja som någonsin satts upp. Glöm filmversionen, de tidigare teaterversionerna eller ens Ilon Wiklands teckningar, i Astrid Lindgrens bok från 1981.

Det är inte medeltidens Ronja Rövardotter, utan snarare steampunk light, tänk dig kostymerna i filmtrilogin Mad Max. Detta har vi scenografen Martin Chocholousek och kostymören Annsofi Nyberg att tacka för.

I en intervju läste jag att regissören Ronny Danielsson varken hade läst boken eller sett filmen. I detta fall fungerade det faktiskt riktigt bra, för det var snarare en lättnad att se en nytolkning än ytterligare en karbonkopia av Tage Danielssons film från 1984.

Det är inte en musikal, men innehåller ändå mycket musik och ljud under Martin Östergren, Mathias Venges och Simon Mårtenssons ledning. Under Roger Lybecks styre så innehåller föreställningen också mycket dans, rörelse, nycirkus och akrobatik.

Detta märks också i huvudrollen som Ronja, där man satt den finlandssvenska dansaren Misa Lommi. I övriga roller ser vi bland annat Björn Elgerd som Birk, Jacob Nordenson som Mattis, Thérèse Svensson som Lovis, Christer Fant som Borka, Eva Stenson som Undis och Carl-Åke Eriksson som Skalle-Per.

Thérèse Svensson ska ha en extra eloge som klarar av att spela trots skadad hälsena. Med hjälp av en stor plastpjäxa på foten, som tidsanpassats till resten av föreställningen, så är det egentligen inget man tänker på om man inte redan vet om det.

Teatern har en åldersgräns på 7 år, vilket jag tycker är i lägsta laget, då både Vildvittror, Grådvärgar och De underjordiska är riktigt läskiga. Som förälder får man nog tänka en extra gång innan man tar med sin 7-åring på denna föreställning.

Själv tyckte jag att första akten var mycket bättre än den andra, som blev lite lång och segdragen. Det hände mer under akt ett, då det var första gången man mötte de onda varelserna och allt var nytt och spännande. I akt två blev det mest upprepning på det som redan hänt och det blev försoning på försoning utan någon riktig handling emellan.

En av de snyggaste scenerna var när Birk och Ronja simmade i floden. Tänk att man med så små medel kan få effekten av forsande vatten där ungdomarna tumlar omkring.

Rumpnissarna i denna föreställning var verkligen rumpnissar. De såg ut som stora vita myror, med en jättestor vit rumpa som de kunde studsa på och göra allehanda akrobatiska övningar med. Ulrika Ritter har gjort ett stort jobb med alla kostymer och masker till den stora ensemblen. Det är snabba byten från rövare, till blomma, från grådvärg till rumpnisse, med väldigt små medel.

Musiken är även den modern, det är två rövarklädda kvinnliga DJ:s som spelar den förinspelade musiken vid sidan av scenen, vilket de även gör före, under pausen och efter föreställningens slut.

Det är med andra ord inga rövarsånger, stämsång eller vargsånger som man kan förvänta sig utan en modern pigg föreställning, som hela familjen borde tycka om. För trots alla ytliga förändringar så är ju ändå grundstommen densamma, och alla, ung som gammal, kommer att känna igen handlingen och de berömda replikerna.

Jennie Backman 2014-12-28

Biljetter: http://kulturhusetstadsteatern.se/Teater/Pjaser/2014/Ronja-Rovardotter/

Fotograf: Matilda Rahm. Affisch: Alexander Jansson.