Musikalens fantastiska värld! En magisk kväll där fyra fantastiska musikalartister och en makalös pianist bjuder på musik från klassiska och moderna musikaler. Vi får höra musik från bland annat Little Shop Of Horrors, Mamma Mia, IF/Then, A Star Is Born och Waitress. Föreställningen är 45 x 45 ink paus. Biljetter via: www.rkproduktion.se VIKTIGT – Om du skulle få förhinder och inte kan komma behöver du kontakta oss för avanmälan. Kvällens artister: – Anniela Andersson har tidigare jobbat som artist på Wallmans både i Köpenhamn och Stockholm samt gjort Wallmans On Tour i Norge och Sverige. 2011 medverkade Anniela även i Melodifestivalen med låten “Elektrisk”. I vår kommer Anniela turnera med föreställningen Jesus Christ Superstar med Peter Jöback och Ola Salo i huvudrollerna. – Ebba Irestad sågs senast i Musikalen Firebringer där hon gjorde en av huvudrollerna. Hon medverkade även i musikalen En Värsting Till Syster på Chinateatern, i rollen som syster Maria Roberts. – Amanda Eriksson har tidigare arbetat som artist på Wallmans i Stockholm och frilansar även som sångerska. – Anna Åström har medverkat i en rad uppsättningar på Stockholms Stadsteater och Dramaten. Hon har medverkat i musikaler, tv-serier och filmer. Hon startade sin bana som 12-åring med huvudrollen i SVT:s julkalender Dieselråttor och sjömansmöss från 2002. Vid pianot sitter den fantastiska pianisten Maria Olofsson.� Maria är pianist, kompositör, improvisatör. Verksam som frilansare i Stockholm och London sedan examen från Kungl Musikhögskolan och har även utbildat sig inom teater och älskar musikteater och musikal.�Hon har satt upp ett antal helt improviserade musikaler, bl a med ensemblen Tomat. Ingår i ensemblen Operaimprovisatörerna, en av få grupper i världen som spelar helt improviserad opera.�Skrev och satte upp musikalen Succén sep 2020, tillsammans med Robert Weitz, kollega i Tomat. Kvällens konferencier som guidar er i musikalens värld heter Robin Karlsson. Robin är regissör och skådespelare. Han har regisserat musikaler som, 9 to 5, HAIR, RENT, The Wild Party, Firebringer, Urinetown och The Last 5 Years. Han jobbar också som teaterlärare på Sagateatern.

Musikalens fantastiska värld! En magisk kväll där fyra fantastiska musikalartister och en makalös pianist bjuder på musik från klassiska och moderna musikaler. Vi får höra musik från bland annat Little Shop Of Horrors, Mamma Mia, IF/Then, A Star Is Born och Waitress. Föreställningen är 45 x 45 ink paus. Biljetter via: www.rkproduktion.se VIKTIGT – Om du skulle få förhinder och inte kan komma behöver du kontakta oss för avanmälan. Kvällens artister: – Anniela Andersson har tidigare jobbat som artist på Wallmans både i Köpenhamn och Stockholm samt gjort Wallmans On Tour i Norge och Sverige. 2011 medverkade Anniela även i Melodifestivalen med låten “Elektrisk”. I vår kommer Anniela turnera med föreställningen Jesus Christ Superstar med Peter Jöback och Ola Salo i huvudrollerna. – Ebba Irestad sågs senast i Musikalen Firebringer där hon gjorde en av huvudrollerna. Hon medverkade även i musikalen En Värsting Till Syster på Chinateatern, i rollen som syster Maria Roberts. – Amanda Eriksson har tidigare arbetat som artist på Wallmans i Stockholm och frilansar även som sångerska. – Anna Åström har medverkat i en rad uppsättningar på Stockholms Stadsteater och Dramaten. Hon har medverkat i musikaler, tv-serier och filmer. Hon startade sin bana som 12-åring med huvudrollen i SVT:s julkalender Dieselråttor och sjömansmöss från 2002. Vid pianot sitter den fantastiska pianisten Maria Olofsson.� Maria är pianist, kompositör, improvisatör. Verksam som frilansare i Stockholm och London sedan examen från Kungl Musikhögskolan och har även utbildat sig inom teater och älskar musikteater och musikal.�Hon har satt upp ett antal helt improviserade musikaler, bl a med ensemblen Tomat. Ingår i ensemblen Operaimprovisatörerna, en av få grupper i världen som spelar helt improviserad opera.�Skrev och satte upp musikalen Succén sep 2020, tillsammans med Robert Weitz, kollega i Tomat. Kvällens konferencier som guidar er i musikalens värld heter Robin Karlsson. Robin är regissör och skådespelare. Han har regisserat musikaler som, 9 to 5, HAIR, RENT, The Wild Party, Firebringer, Urinetown och The Last 5 Years. Han jobbar också som teaterlärare på Sagateatern.

”Det är inte bara ordvrängeri, det finns också ett djup” 👉🏽 Se Frida Hallgren och Rennie Mirro prata om sina relationer till artisten Robert Broberg i Nyhetsmorgon ☀️

”Det är inte bara ordvrängeri, det finns också ett djup” 👉🏽 Se Frida Hallgren och Rennie Mirro prata om sina relationer till artisten Robert Broberg i Nyhetsmorgon ☀️
http://dlvr.it/SB2zLg

Efteråt, när Jenny kör oss hem mot Stockholm, stannar vi till vid en MAX hamburgerrestaurang, för eftersom vi kom till Norrköping så sent hade vi inte hunnit äta något innan föreställningen började, och jag tar ställer ifrån mej min gröna AMELIE souvernirkasse och tar ett foto, precis som flygvärdinnan i föreställningen hade släpat med sej trädgårdstomten till alla exotiska platser och fotat honom. Det handlar om den blyga Amelie som försöker att i hemlighet förbättra andras liv, men som själv är rädd för kärleken. Jag börjar med det negativa: jag är inte helt såld på manuset, som är lite rörigt, otydligt, och det känns som om det är först i andra akten som manuset har hittat sin fåra. Och kanske hade jag föredragit om musiken varit lite mer ”fransk”? Resten är bara underbart: När Markus Virta sätter upp något, då kommer vi. Det var inte bara vår lilla grupp från Stockholm; ett annat bilekipage med musikalarbetare satt på vår rad, och några andra, som kommit med tåg, satt längre fram i salongen. Jag får fortfarande lite småsur för att jag missade Markus Virtas COME FROM AWAY, också på Östgötateatern, och GROUNDHOG DAG på Wermland Opera. Jäkla Corona. För han är nämligen den bästa musikalregissören vi har i Sverige, och för mej är det oförståelig att att han inte har fått sätta upp något mer i Stockholm, speciellt efter dundersuccén med SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern. Men det är lite så att det är här, ute i landet, i Jönköping och Arvika och Norrköping, som de intressanta, nya musikalerna sätts upp. I Stockholm får vi nöja oss med 48:e uppsättningen av CABARET, och den två tusende versionen av SOUND OF MUSIC. Vi har tur som har privatteatrarna, så att det i alla fall blir lite variation. Ska vi slå vad om att vi snart ser en ny WEST SIDE STORY, eller en könsflippad JESUS CHRIST SUPERSTAR på Stadsteatern eller Dramaten? Tillbaka till Markus: han har på några år lyckats riva av Sverigepremiär efter Sverigepremiär, som om han samlade på dom, vare sej det är nyskrivet eller översatt, och om någon uppsättning är bättre och någon lite sämre, så beror det inte på honom, utan på att den bättre musikalen var den bättre musikalen, vad gäller grundmaterialet. Jag föredrar hans föreställningar, för där finns en exakthet, en kärlek till genren, och en kunskap som han är väldigt ensam om. Hans arbete präglas av en brist på ironi, elakhet, skadeglädje och cynism. Stine Martinsens KOSTYMER är precis sådär underbart udda, där allt känns speciellt och utvalt, det vill säga: det är kostymer, inte kläder. Varje karaktär är utmejslad, och det är underbart pepprat med Crayolafärgade detaljer. Och hennes SCENOGRAFI är sådär detaljrik och lekfull att jag får lust att gå upp på scenen och peta på sakerna. Camilo Ge Breskys KOREOGRAFI bidrar väldigt mycket till föreställningens charm. Det här är en föreställningen när ingen nästan någonsin står stilla, men sällan är det någon som dansar. Man rör sej, går ihop i formationer, leker med rekvisita och skapar bilder. Jag vill ha en dvd av föreställningen, bara för att kunna pausa och ta mej en närmare titt på allt som händer. Jag bugar för Anna Stålfelts MASK OCH PERUK. Det var länge sen jag såg en så generös föreställning vad gäller hur skådespelarna byter skepnad. ÖVERSÄTTNINGEN av Staffan Berg är mycket bra. Jag kan inte de engelska sångerna tillräckligt väl för att ha någon slags parallell musikslinga i huvudet, där jag liksom kan jämföra, men texterna är klara, tydliga, och inget låter krystat eller drar uppmärksamheten till sej. Och det är allt jag begär. Och det är ett av de svåraste sakerna att göra: att låta naturlig, som om texten ursprungligen är skriven på svenska. Och han gör något som är ännu svårare, för vissa i alla fall: han undviker att dra fokus till sej genom att briljera med invecklade, överkrångliga översättningar. Det är vanligare än du tror. Och nu till det bästa: Personerna på scenen. Klara Enervik, i titelrollen, är precis sådär underbar som alla har sagt och skrivit att hon är, och hon har en rejäl dos utstrålning, för det känns hela tiden som om jag ser henne i närbild. Och Hani Arabbi, som hennes kärleksobjekt, blir man lite förälskad i, faktiskt. Jag tror han måste ge ut en skiva snart. Jag tänker inte börjar nämna individer, för det här är en sån gruppprestation där ingen ingen står ut därför att alla står ut. Ingen tappar bollen. Där vissa regissörer ger lite generell regi och låter ensemblen drälla runt lite på eget bevåg, ser man här till att alla får glänsa, hela tiden. Det här är en föreställningen som berörde mej, och jag visste ofta inte varför, plötsligt var jag bara väldigt rörd, utan att jag kände mej ledsen, och trots att jag skrattade mest hela tiden så ville jag gråta lite, ibland. Om Östgötateatern låg närmare en pendeltågstation skulle jag skaffa månadskort, och se föreställningen om och om igen.

Efteråt, när Jenny kör oss hem mot Stockholm, stannar vi till vid en MAX hamburgerrestaurang, för eftersom vi kom till Norrköping så sent hade vi inte hunnit äta något innan föreställningen började, och jag tar ställer ifrån mej min gröna AMELIE souvernirkasse och tar ett foto, precis som flygvärdinnan i föreställningen hade släpat med sej trädgårdstomten till alla exotiska platser och fotat honom. Det handlar om den blyga Amelie som försöker att i hemlighet förbättra andras liv, men som själv är rädd för kärleken. Jag börjar med det negativa: jag är inte helt såld på manuset, som är lite rörigt, otydligt, och det känns som om det är först i andra akten som manuset har hittat sin fåra. Och kanske hade jag föredragit om musiken varit lite mer ”fransk”? Resten är bara underbart: När Markus Virta sätter upp något, då kommer vi. Det var inte bara vår lilla grupp från Stockholm; ett annat bilekipage med musikalarbetare satt på vår rad, och några andra, som kommit med tåg, satt längre fram i salongen. Jag får fortfarande lite småsur för att jag missade Markus Virtas COME FROM AWAY, också på Östgötateatern, och GROUNDHOG DAG på Wermland Opera. Jäkla Corona. För han är nämligen den bästa musikalregissören vi har i Sverige, och för mej är det oförståelig att att han inte har fått sätta upp något mer i Stockholm, speciellt efter dundersuccén med SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern. Men det är lite så att det är här, ute i landet, i Jönköping och Arvika och Norrköping, som de intressanta, nya musikalerna sätts upp. I Stockholm får vi nöja oss med 48:e uppsättningen av CABARET, och den två tusende versionen av SOUND OF MUSIC. Vi har tur som har privatteatrarna, så att det i alla fall blir lite variation. Ska vi slå vad om att vi snart ser en ny WEST SIDE STORY, eller en könsflippad JESUS CHRIST SUPERSTAR på Stadsteatern eller Dramaten? Tillbaka till Markus: han har på några år lyckats riva av Sverigepremiär efter Sverigepremiär, som om han samlade på dom, vare sej det är nyskrivet eller översatt, och om någon uppsättning är bättre och någon lite sämre, så beror det inte på honom, utan på att den bättre musikalen var den bättre musikalen, vad gäller grundmaterialet. Jag föredrar hans föreställningar, för där finns en exakthet, en kärlek till genren, och en kunskap som han är väldigt ensam om. Hans arbete präglas av en brist på ironi, elakhet, skadeglädje och cynism. Stine Martinsens KOSTYMER är precis sådär underbart udda, där allt känns speciellt och utvalt, det vill säga: det är kostymer, inte kläder. Varje karaktär är utmejslad, och det är underbart pepprat med Crayolafärgade detaljer. Och hennes SCENOGRAFI är sådär detaljrik och lekfull att jag får lust att gå upp på scenen och peta på sakerna. Camilo Ge Breskys KOREOGRAFI bidrar väldigt mycket till föreställningens charm. Det här är en föreställningen när ingen nästan någonsin står stilla, men sällan är det någon som dansar. Man rör sej, går ihop i formationer, leker med rekvisita och skapar bilder. Jag vill ha en dvd av föreställningen, bara för att kunna pausa och ta mej en närmare titt på allt som händer. Jag bugar för Anna Stålfelts MASK OCH PERUK. Det var länge sen jag såg en så generös föreställning vad gäller hur skådespelarna byter skepnad. ÖVERSÄTTNINGEN av Staffan Berg är mycket bra. Jag kan inte de engelska sångerna tillräckligt väl för att ha någon slags parallell musikslinga i huvudet, där jag liksom kan jämföra, men texterna är klara, tydliga, och inget låter krystat eller drar uppmärksamheten till sej. Och det är allt jag begär. Och det är ett av de svåraste sakerna att göra: att låta naturlig, som om texten ursprungligen är skriven på svenska. Och han gör något som är ännu svårare, för vissa i alla fall: han undviker att dra fokus till sej genom att briljera med invecklade, överkrångliga översättningar. Det är vanligare än du tror. Och nu till det bästa: Personerna på scenen. Klara Enervik, i titelrollen, är precis sådär underbar som alla har sagt och skrivit att hon är, och hon har en rejäl dos utstrålning, för det känns hela tiden som om jag ser henne i närbild. Och Hani Arabbi, som hennes kärleksobjekt, blir man lite förälskad i, faktiskt. Jag tror han måste ge ut en skiva snart. Jag tänker inte börjar nämna individer, för det här är en sån gruppprestation där ingen ingen står ut därför att alla står ut. Ingen tappar bollen. Där vissa regissörer ger lite generell regi och låter ensemblen drälla runt lite på eget bevåg, ser man här till att alla får glänsa, hela tiden. Det här är en föreställningen som berörde mej, och jag visste ofta inte varför, plötsligt var jag bara väldigt rörd, utan att jag kände mej ledsen, och trots att jag skrattade mest hela tiden så ville jag gråta lite, ibland. Om Östgötateatern låg närmare en pendeltågstation skulle jag skaffa månadskort, och se föreställningen om och om igen.
http://dlvr.it/SB1Cpy

Medverkande Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke Understudy Emilia Berglind, Victor Molino Sanchez, Björn Wahlberg Musik och sångtexter Robert Broberg Regi och manus Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym Zofi Lagerman Koreografi Rennie Mirro Ljus Sofie Gynning Ljud David Granditsky Mask Susanne von Platen Musikaliskt ansvarig Joel Sahlin Såg du Brel, den där underbara föreställningen med Tommy Körberg, Nina Gunke, Eva Britt Strandberg och Lars Humble? Det här går inte att jämföra. Igår messade min kompis Jennie mej om jag ville följa med på Stadsteaterns Robert Broberg-grej, eftersom hon hade en biljett över, då hennes flickvän var förkyld. ”JAAAAA!!! TAAACK!!! messade jag tillbaka. Så idag har jag tillbringat dagen med att läsa på om Robban Broberg, och tillbringade några timmar – städandes mitt vardagsrum – med att lyssna på hans låtar på Spotify. Jag var aldrig ett jättefan. Visst, många av låtarna kände jag igen, men mångal av dom visste jag inte att det var Robert Broberg som sjöng. För mej är det för mycket ordlek och för lite substans. Men vad jag ville komma fram till var att jag inte visste mer om Roberg Broberg när jag kom ut efter föreställningen – det andra publikrepet – än innan. Min bild hade dock förändrats. Till det sämre. Mannen jag möter på scenen känns självupptagen, själcentrerad, egoistisk och lätt avskyvärd. De här är en föreställning där man både hyllar och hånar, men aldrig riktigt analyserar. Ärligt talat vet jag inte vad det var jag såg. En slags blandning mellan något som borde spelas på Parkteatern, Soppteater eller Börsen, med anpassad regi och rejäla stykningar. På Stadsteatern vet den inte riktigt vad den gör. Jag upplever det som om inga sånger får avslutas, det hela är som ett slags medley, avbrutna av lite förvirrande dialog. Några rumphuggna scener med föräldrarna har sprängts in, utan att jag egentligen förstå vad de vill säga. Att hans föräldrar inte stödde hans artisteri? Är det verkligen något att ta upp scentid med? SKÅDESPELARNA är mycket bra. Mycket, mycket, bra. En monolog i andra akten, suveränt framför av Fredrik Lycke, är ett slags sammanbrott där clownen Robban inte länger vill göra miner, och under föreställningen jag såg hände något väldigt intressant: Publiken vägrade sluta skratta åt hans clownerier. Även när det blir väldigt tydligt att hans grimaser är ett slags hån är det flera i publiken som fortsätter skratta. De vill ha trevligt, de vill höra Robban-sånger, vill skratta och sjunga med. Det är anmärkningsvärt att en föreställning om ordvitsar, rim och bokstavslekar lägger så lite vikt vid sångtexterna. Jag känner som sagt igen en del sånger, men de som är nya för mej förstod jag inte alls, därför att man inte lät texten ta plats. Man sprang runt, dansade och klättrade i scenografin, med det briljanta i hans texter försvann. Rennie Mirro har en häftigt, imponerande nummer där han hänger i stora gummiband och utföra akrobatik trick, men när numret är över har jag ingen aning om vad det handlade om. Istället för en här abstrakta, planlösa iscensättningen hade jag uppskattat om man framfört sångerna, litat på texten. Jag tycker inte att man ska gå bakåt i tiden och döma dåtiden efter våra moderna sensitivitet. Saker var hemskare förr. Däremot känns vissa sångtexter lite stötande, speciellt vad gäller kvinnosynen, när man hör dom idag. Jag menar inte att de stör mej, jag är inte den utsatta parten, men vi här lärt oss vad som anses vara stötande, förnedrande eller sexistisk och det är anmärkningsvärt så mycket som passerar obemärkt. Visst, efter UPPBLÅSBARA BARBARA säger man något om att man sjungit på bruten svenska och om det sexistiska innehållet, men det är EFTERÅT, då publiken redan har skrattat åt ”Hon ligga sängen hela dagen tyst, hon är den underbaraste kvinna du nånsin kysst”, så man har så att säga både ätit kakan och har den kvar: man får sina skratt och sen tar man avstånd. Och sen går man vidare till nästa prekära sång. Kanske, tänker jag, hade det lättat lite om man haft kvinnoroller på scenen, framförande några av sångerna. Visserligen har man två kvinnor, men de föreställer Robert Broberg, och jag menar sånger framförda ur ett kvinnligt perspektiv. Det hade varit intressant att höra sången INGELA framföras som av en kvinna, utan sexuell underton, men kanske med feministiskt ifrågasättande? Det hade också varit spännande om Båtlåt – en sång om en romans mellan två båtar – framföras av två män. Något som också irriterade är hur ofta jag störs av SCENTEKNIKEN. Det är givetvis inte deras fel, de gör sitt jobb och följer regi, men jag upplever det nästan som om jag ser dom hela tiden, snurrande scenografi, dragande dekorvagnar, överlämnade eller emottagande rekvisita. Det stör i en föreställning som är så genomkoreograferad. Jag cyklar hem från teatern förvirrade över varför de har valt att sätta upp en slags revy om Robert Broberg, och vad dom vill säga med den.

Medverkande Frida Hallgren, Rennie Mirro, Lisa Larsson, Christer Fant, Fredrik Lycke Understudy Emilia Berglind, Victor Molino Sanchez, Björn Wahlberg Musik och sångtexter Robert Broberg Regi och manus Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym Zofi Lagerman Koreografi Rennie Mirro Ljus Sofie Gynning Ljud David Granditsky Mask Susanne von Platen Musikaliskt ansvarig Joel Sahlin Såg du Brel, den där underbara föreställningen med Tommy Körberg, Nina Gunke, Eva Britt Strandberg och Lars Humble? Det här går inte att jämföra. Igår messade min kompis Jennie mej om jag ville följa med på Stadsteaterns Robert Broberg-grej, eftersom hon hade en biljett över, då hennes flickvän var förkyld. ”JAAAAA!!! TAAACK!!! messade jag tillbaka. Så idag har jag tillbringat dagen med att läsa på om Robban Broberg, och tillbringade några timmar – städandes mitt vardagsrum – med att lyssna på hans låtar på Spotify. Jag var aldrig ett jättefan. Visst, många av låtarna kände jag igen, men mångal av dom visste jag inte att det var Robert Broberg som sjöng. För mej är det för mycket ordlek och för lite substans. Men vad jag ville komma fram till var att jag inte visste mer om Roberg Broberg när jag kom ut efter föreställningen – det andra publikrepet – än innan. Min bild hade dock förändrats. Till det sämre. Mannen jag möter på scenen känns självupptagen, själcentrerad, egoistisk och lätt avskyvärd. De här är en föreställning där man både hyllar och hånar, men aldrig riktigt analyserar. Ärligt talat vet jag inte vad det var jag såg. En slags blandning mellan något som borde spelas på Parkteatern, Soppteater eller Börsen, med anpassad regi och rejäla stykningar. På Stadsteatern vet den inte riktigt vad den gör. Jag upplever det som om inga sånger får avslutas, det hela är som ett slags medley, avbrutna av lite förvirrande dialog. Några rumphuggna scener med föräldrarna har sprängts in, utan att jag egentligen förstå vad de vill säga. Att hans föräldrar inte stödde hans artisteri? Är det verkligen något att ta upp scentid med? SKÅDESPELARNA är mycket bra. Mycket, mycket, bra. En monolog i andra akten, suveränt framför av Fredrik Lycke, är ett slags sammanbrott där clownen Robban inte länger vill göra miner, och under föreställningen jag såg hände något väldigt intressant: Publiken vägrade sluta skratta åt hans clownerier. Även när det blir väldigt tydligt att hans grimaser är ett slags hån är det flera i publiken som fortsätter skratta. De vill ha trevligt, de vill höra Robban-sånger, vill skratta och sjunga med. Det är anmärkningsvärt att en föreställning om ordvitsar, rim och bokstavslekar lägger så lite vikt vid sångtexterna. Jag känner som sagt igen en del sånger, men de som är nya för mej förstod jag inte alls, därför att man inte lät texten ta plats. Man sprang runt, dansade och klättrade i scenografin, med det briljanta i hans texter försvann. Rennie Mirro har en häftigt, imponerande nummer där han hänger i stora gummiband och utföra akrobatik trick, men när numret är över har jag ingen aning om vad det handlade om. Istället för en här abstrakta, planlösa iscensättningen hade jag uppskattat om man framfört sångerna, litat på texten. Jag tycker inte att man ska gå bakåt i tiden och döma dåtiden efter våra moderna sensitivitet. Saker var hemskare förr. Däremot känns vissa sångtexter lite stötande, speciellt vad gäller kvinnosynen, när man hör dom idag. Jag menar inte att de stör mej, jag är inte den utsatta parten, men vi här lärt oss vad som anses vara stötande, förnedrande eller sexistisk och det är anmärkningsvärt så mycket som passerar obemärkt. Visst, efter UPPBLÅSBARA BARBARA säger man något om att man sjungit på bruten svenska och om det sexistiska innehållet, men det är EFTERÅT, då publiken redan har skrattat åt ”Hon ligga sängen hela dagen tyst, hon är den underbaraste kvinna du nånsin kysst”, så man har så att säga både ätit kakan och har den kvar: man får sina skratt och sen tar man avstånd. Och sen går man vidare till nästa prekära sång. Kanske, tänker jag, hade det lättat lite om man haft kvinnoroller på scenen, framförande några av sångerna. Visserligen har man två kvinnor, men de föreställer Robert Broberg, och jag menar sånger framförda ur ett kvinnligt perspektiv. Det hade varit intressant att höra sången INGELA framföras som av en kvinna, utan sexuell underton, men kanske med feministiskt ifrågasättande? Det hade också varit spännande om Båtlåt – en sång om en romans mellan två båtar – framföras av två män. Något som också irriterade är hur ofta jag störs av SCENTEKNIKEN. Det är givetvis inte deras fel, de gör sitt jobb och följer regi, men jag upplever det nästan som om jag ser dom hela tiden, snurrande scenografi, dragande dekorvagnar, överlämnade eller emottagande rekvisita. Det stör i en föreställning som är så genomkoreograferad. Jag cyklar hem från teatern förvirrade över varför de har valt att sätta upp en slags revy om Robert Broberg, och vad dom vill säga med den.
http://dlvr.it/S9ryDm

Jesus Christ Superstar rollbesättning: Jesus: Peter Jöback Judas: Ola Salo Maria Magdalena: Janice Herodes: Anton Lundqvist Pontius Pilatus: Patrik Martinsson Caiaphas: Kristoffer Hellström Annas: David Lindström Simon: Linda Pritchard Petrus: Lars Säfsund

Jesus Christ Superstar rollbesättning: Jesus: Peter Jöback Judas: Ola Salo Maria Magdalena: Janice Herodes: Anton Lundqvist Pontius Pilatus: Patrik Martinsson Caiaphas: Kristoffer Hellström Annas: David Lindström Simon: Linda Pritchard Petrus: Lars Säfsund
http://dlvr.it/S9pLtJ