Det är alltid roligt när man blir positivt överraskad av en föreställning. När något man trodde skulle vara tramsigt, farsartat och nära på buskis, i stället visar sig vara en berörande föreställning om att bejaka varandras olikheter.

Den största behållningen är, föga förvånade, Peter Jöback och Helen Sjöholm som syskonen Candy Darling och Mona. Men även Jonas Helgesson som CP-skadade David gör ett fantastiskt jobb. Johan Glans i rollen som Monas arbetslösa man Bosse har en mycket fin komiskt tajmning, till skillnad mot de överdrivet spelade My Holmstens journalist och Katarina Ewerlöfs Samhallsföreståndare.

Frida Westerdal, som jag annars gillar, överspelade alldeles för mycket i rollen som schlagerstjärnan Sabina. Jag såg hela tiden Jonas Gardells mimik och kroppsspråk i hennes agerande. En roll som de kunde stryka helt och hållet är Måns Möllers manager Tony, rollen tillför ingenting, agerandet är horribelt och hans skämt är plumpa.

Peter Jöback gör en otrolig rollprestation som Candy Darling. Han både agerar, dansar, sjunger och gör allt i höga klackar. Om man inte visste innan så skulle man tro att det var någon helt annan under perukerna och underbara kläderna designade av Christer Lindarw. Peter har också en fantastisk personkemi med Helen Sjöholm, de känns som syskon som står varandra nära både på och bredvid scenen.

Till skillnad mot filmen så väljer de att Candy, i stället för att vara sjuk i Aids, utsätts för trakasserier och hatbrott. Man förstår också att Mona och Candy haft en tung barndom, med självmordsförsök, mobbning och att schlagern är det enda ljusa i deras annars dystra och gråa liv i Stockholmsförorten Skarpnäck.

Musikalen innehåller bara 17 låtar och här utnyttjar de inte tillräckligt att de har två av Sveriges bästa sångare i huvudrollerna. I första akten så är t.ex. bara Helen Sjöholm och Peter Jöback med i tre nummer var. Sabinas låt ”Nu är din min tur” är tyvärr inte alls den hitten som ”Kärleksikonen” var i filmen. I början av andra akten är det också en helt onödigt nummer (”Sssöta du”) mellan managern Tony och stylisten Sofie som lika gärna kunde strykas.

Annars är det de fantastiska balladerna man minns och som är de starkaste sångnumren i denna föreställning. Låtar som bör nämnas extra är ”När jag faller”, en underbar duett mellan Mona och Candy, och solonumren ”Annars vore jag inte jag” och ”Ingen är där”, som båda sjungs av Peter Jöback i rollen som Candy. Jag hoppas verkligen att musiken släpps på cd, så denna musik, skriven av Fredrik Kempe och Jonas Gardell inte bara försvinner efter musikalens slut.

Självklart innehåller musikalen även Gardellhitten ”Aldrig ska jag sluta älska dig” och det är så här låten ska sjungas. Helena Bergström gör den inte speciellt bra och Jonas Gardell själv gör den ännu sämre. Helen (Mona) tar i ända från tårna och vid tonartshöjningen kan man inte annat än rysa. Hon gör den till något nytt och eget. Om den sjöngs så här så hade den vunnit vilken melodifestival som helst, det är då man förstår vilket geni Jonas Gardell är i grund och botten.

Jennie Backman 2014-10-04

Photo & © Tina Schuster. 11 September 2014 – the premiere.